Du har alltid backat mig, jag kommer alltid tacka dig
R,
När jag sade att jag aldrig skulle svika dig så menade jag det. Jag förstår att du blev osäker när alla dina andra vänner vände dig ryggen men jag skulle aldrig göra så. Jag vet att även bra människor gör dåliga saker ibland och tar dåliga beslut när man känner att man förlorat allt och inte kan sjunka längre. Jag behöver ett livstecken, veta att du är okej.
Jag har försökt på de sätt jag kan att kontakta dig. Men det skulle vara en fara både för dig och mig om jag skulle försöka nå dig flera gånger. Bollen ligger hos dig nu, du vet var jag finns. Håller du dig borta för att inte utsätta mig för fara? Tror du att även jag svek? Jag vet inte och jag har så många frågor. Lever du? Tänker du på mig ibland? Hur har du det? Är du okej? Jag vet inte och det gör mig galen.
17 månader har gått och jag vet ingenting. Jag har insett att låtarna vi lyssnade på inte ska lyssnas på ensam, du borde ligga här brevid mig nu. Men jag kan inte sluta tänka på allt som vi var, alla sena nätter och hur vi fanns där för varandra i motgång och framgång. Vi bråkade ibland men hittade alltid tillbaka. Minns du sista natten vi sov tillsammans när du skrev till mig i panik för att du behövde mig och hur vi pratade tills allt kändes lite lättare?
Jag har så mycket att tacka dig för, för alla gånger som du funnits där. Och jag vill säga förlåt för att jag borde funnits mer för dig än vad jag gjorde. Fångat upp dig när du föll. Jag vet inte om du kan förlåta mig och jag vet inte om jag kan förlåta mig själv.
Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till där allt gick fel, där du tappade fotfästet och till där jag borde ha gjort något mer för att rädda dig.
Förlåt mig.
Trots att du som liten lärde dig att simma så sjunker du nu som en sten
Jag minns så väl när vi satt i hans soffa. Hans sköra pianofingrar spelade gitarr och han sjöng collide. Min blick fastnade i hans armveck och de märken som kanylerna lämnat efter sig. Hans blick som för många andra kanske såg tom ut men som för ett vant öga faktiskt innehöll en gnutta hopp om att allt skulle bli bra. De ögonen såg in i mina och vi sade så mycket trots att vi inte sade något alls.
Jag ville rädda honom och försökte allt vad jag kunde. Men man kan inte hålla någon ovanför ytan som inte vill vara där.
Det var länge sedan vi pratade om saker som var helt oviktiga men livsviktiga. Jag tänker på honom ofta och det var länge sedan vi sågs nu. Jag tänker på hur han har det, tog han sig upp?
Even the best fall down sometimes.
After the storm
I run and run as the rains come.
Allt var okej och jag var okej. Så många gånger som jag lyssnat på Marcus Mumford när jag fått mitt hjärta krossat och nu gör jag det igen. Du räddar mig varje gång. När jag trodde att allt var över så kom han tillbaka och hjärtat känns som en knäskål som skrapats upp i asfalt.
Så rädd att du ska göra misstag så att jag ser allt i svart och vitt
När en förflyttas från en verklighet till en annan. När en går från att inte känna alls till att känna allt. Han gick vidare snabbare än jag kunnat ana och kanske fanns de innan vi ens var över. Jag vet inte och alla frågor börjar komma nu.
Jag brukade skriva meterlånga brev om allt som kändes men jag lovade mig själv att inga fler brev skulle skrivas, jag ältar så lätt och har svårt att släppa taget när en ständigt kan gå tillbaka och läsa om allt som var och hur allt kändes då.
Jag känner igen den här bekanta höstiga ångestkänslan. Den bekanta doften av höst och ångest i näsan alla gånger jag försökt att gå ifrån allt som känns jobbigt. Det gick inte den här gången och jag vet inte om det gått någon annan gång någon annanstans heller.
Vaknar av ångestattacker men jag kan tycka att ångest är vackert för den har lärt mig att se något större
Kanske är det som Johan säger att det är så jävla lätt att tycka synd om sig själv. Svårt att acceptera och läskigt att förändras. Det är skönt att känna lugn och det är stort att bryta mönster och det är starkt att börja laga det man en gång tagit sönder.
Jag vill vara stark samtidigt som jag är livrädd och inte orkar. Jag är inte rädd för att ge upp men jag är rädd för att börja kampen om att ta mig någonstans. Jag vill inte tillbaka, för jag har aldrig varit på något bra ställe i livet. Ni vet då man helt enkelt inte vet, som att man går och irrar runt och inte vet var man ska eller är på väg..
Han älskade henne inte och hon märkte inget
Jag känner mig så tom samtidigt som jag inte förstår hur tomhet kan göra så ont. Jag ler och låtsas som att allt är bra men så fort ensamheten kommer över mig och ingen ser så går det inte att hålla ihop mig längre. Jag tror att alla är förvånad över att jag tar detta så bra, även han. Men jag tar det inte bra, jag är inte okej. Att spela och le när jag egentligen rasar har liksom blivit min grej, jag har alltid gjort så.
Han flydde och letade på samma gång
Det är över nu och det gör så otroligt ont. Som om kärleken för honom som tidigare värmt mig inombords förvandlats till gift som rör vid varje del av mig. Hela min kropp gör så obeskrivligt ont.
Jag går sönder utan honom. Hur kan något som var så rätt för mig vara så fel för honom? Jag har svårt att förstå och svårt att acceptera att det är såhär det är nu. Jag var inte rätt i hans värld eller för honom och han vill leva vidare utan mig. Jag kan inte leva vidare utan honom.
Alla har någonting som dom bryr sig om och jag bryr mig om dig
Du sa att känslor skrämmer dig och jag vill säga att, du inte behöver vara rädd. Men hur ska jag kunna säga det när jag själv är livrädd?
Rädd för att du ska ta dig in, få mig att släppa mitt försvar, för att jag ska bli sårbar, för att du ska rasera mig. Jag är vettskrämd.
Jag vill inte vara rädd längre, inte med dig. Med dig att annorlunda, du är annorlunda. Jag är beredd att chansa.
Som om vi vore främlingar
Hur kunde han välja henne? Någon jag är tvungen att se honom med varje dag?
Jag vet egentligen att man inte väljer. Jag valde inte honom, mitt hjärta gjorde.
Som Håkan sa, jag hatar att jag älskar dig
Det var två år sedan, hösten för två år sedan som vi träffades för sista gången. Han sa att han träffat någon. Mellan raderna så sa han att han träffat någon som han inte behövde rädda, någon som inte blev en börda och en tyngd att bära på sina axlar.
Han känns fortfarande och jag vet inte varför.
After the storm
Förlåt att jag bombarderar bloggen med "hejjagmårsådåligtinlägg". Sanningen är att jag inte har någon annan att prata med om sånt här och när jag skriver här känns det lite som att jag ändå får ventilera det.
Min bror är inneboende hos mig och jag är inte van alls att bo med någon. Jag behöver bryta ihop, bli full, gråta. Jag känner att det är på väg hela tiden men det bara byggs på eftersom att jag aldrig kan släppa ut det. Han är hemma hela tiden och jag behöver vara ensam. Vill inte att han ska se mig såhär.
Jag vill prata med D. Jag vet inte om jag kan prata med honom men om det finns någon jag kan prata med så är de honom. Jag är inte så bra på att prata.
Jag trivdes bättre i dina ögon
Jag lyssnar inte längre på den musik jag älskar. Lars, Melissa, Bon Iver, Birdy, Lana Del Rey, Håkan, Veronica, Mumford & Sons. Underbara låtar i gamla spellistor som inte spelas längre. Låtar som får alldeles för många minnen att komma tillbaka. Och jag hatar de, minnena. För att de är just minnen.
Idag spelas de igen. Allt blev för jobbigt.
Aldrig ska jag glömma vilken tur jag hade, som hade dig
För några dagar sedan hände något. Något som fick mig känslomässigt förlamad. Jag har inte kunnat berätta om det, jag har försökt att intala mig själv att allt var en dröm trots att jag vet att han var lika verklig som han var för fyra år sedan.
Minns ni L? Han jag träffade för 4,5 år sedan, han som krossade mig totalt. Han som fanns innan Erik och som tog mig år att komma över. Jag tänker på honom fortfarande. Funderar på allt som aldrig blev, som kunde ha blivit. Han ringde mig för några dagar sedan. Frågade hur jag mådde, sa att han hade vägarna förbi och frågade om han fick komma och hälsa på. När vi sågs kändes det som att vi aldrig var ifrån varandra. Nu undrar jag varför jag utsatte mig själv för detta igen.
Jag känner massvis och du känner ingenting
Jag vill kunna skriva igen. Få ner saker som känns på ett papper. Det har liksom tagit stopp och hur mycket jag än försöker så skrivs inga ord ner. Att skriva har alltid varit mitt sätt att ventilera, bearbeta och tömma huvudet på. Nu när det inte går är allt kaos. Jag är kaos.
Jag såg Erik igår. För första gången på flera år. Vi var ut på samma ställe. Han satt vid ett bord med sina vänner och jag stirrade. Kunde inte slita blicken ifrån honom. Jag vet inte om han såg mig, men jag såg honom och allt kom tillbaka. Alla minnen och känslor jag försökt att glömma ramlade ner i huvudet på mig och jag kan inte stå, kan inte andas.
Du kan skratta och låtsas som ingenting. Men jag vet allt om dig för du har varit min.
Ni vet då allt bara känns för mycket, känns för jobbigt och en tar till allt för att slippa känna. Den enda jag kan prata med är han, men ändå kan jag inte prata med honom. Han sa att han skulle finnas, att jag kunde ringa. Men magkänslan säger att jag inte kan. Han sa att vi kunde vara vänner men ändå tar han avstånd. Är det då konstigt att jag inte vill prata med honom? Jag vet ingenting. Jag vill ringa honom. Skrika att jag hatar honom, att jag älskar honom, att jag vill ha honom, att jag behöver honom. Men det är som att en mental spärr stoppar mig.
