När hjärtat går sönder
Ännu en kväll med alldeles för många tankar. Ni vet då man tänker sönder varje tanke. Bryter sönder den i tusen delar. Tänker på allt som varit, allt som kunde ha varit. Men som inte är, som aldrig blev. Det är samma gamla tankegång, samma gamla människor som cirkulerar i mitt blodomlopp. Påminner varje del av mig om saknaden.
Hur allt började
Det är elva år sedan nu. Elva år sedan jag av misstag klickade mig in på en pro ana-sida. Det var någonting i mig som klickade till, som att någon tryckte på en knapp. Jag blev aldrig mig lik igen. Jag har nämnt någon gång tidigare att jag inte vet vem jag skulle vara utan den här ätstörningen. Det är för att det var så länge sen, jag var så ung då. 12 år, är 23 nu.
Jag blev retad för min vikt när jag var liten och när jag hamnade på den där sidan och läste om människor som mådde som jag och dessutom hade en lösning på problemet så tänkte jag att någon aldrig mer igen skulle reta mig för att jag var tjock, jag skulle allt visa dom.
Det gjorde jag under en massa år, ändå sitter jag här idag med några för många kilon. Trots att jag lovade mig själv att aldrig mer vara hon. Jag känner mig som den där 12åriga flickan igen.
jag vill vara den du ringer klockan tre på natten när du skakar av ångest
Har inte skrivit på ett tag. Allt för mycket har hänt. Risken finns att jag förlorar mitt jobb, inte blir sparkad, utan blir tilldelad nya arbetsuppgifter. Ett steg ner i karriärstegen. Jag lever för mitt jobb och detta har tagit hårt.
Min syster, ni vet hon som länge har försökt knarka ihjäl sig har varit hos mig ett tag. Vilsna ögon, sluddriga ord och den där tomma blicken som letar efter något konkret att greppa och hålla fast vid. Som övergick till abstinens och avtändningar, raseri. Något hon sa fastnade. "Förr knarkade jag för att överleva,nu knarkar jag för att dö".
M, han jag träffat det senaste halvåret, vill inte leva längre. Överdoserar och tar allt han kommer åt. Det finns ingen ork. Han går från att ena dagen ringa mig mitt i natten och säga att han inte vill leva längre, tar farväl. Till att stöta bort mig totalt. Jag vill orka åt dom, ge dom allt jag har.
Imorse fick jag ett telefonsamtal. F, en vän jag känt i ungefär ett år är död. Tog en överdos för två veckor sedan. Jag pratade med honom för tre veckor sedan, varför anande jag inget?
Det har helt enkelt blivit för mycket och jag vet liksom inte hur jag ska orka ta mig upp igen.