spelar ingen roll.
allt är kaos. jag är så jävla less på att må såhär. det har gått så långt att jag knappt minns hur det känns att känna sig glad längre. att vara glad, självklart för vissa. en dröm för mig. vet inte hur jag ska nå dit, vet ingenting. jag vill bara skrika rakt ut att jag inte vet.
de säger att vi är psykotiska men vi tror dom inte
jag vet ingenting längre. veckorna, dagarna, timmarna liksom flyter ihop med varandra. jag vet inte vilken dag som var när, glömmer vilken dag det är idag. är det morgon eller kväll? hur länge har jag sovit? vilka har jag pratat med och vem sa vad? vad sa jag? rädslan över att jag inte känner igen mig själv över huvud taget. vem är jag?
ibland är det som att min skeva verkligehetsuppfattning skrämmer dig.
svaga hjärtan förlåter så lätt.
jag vet inte vilka ni är som läser längre. om det är någon som varit med ett tag så vet ni att jag alltid varit den som flyr. när allt blir för mycket, som det alltid blir till slut så lämnar jag allt, flyttar och börjar om på nytt. jag har bott här i snart ett år nu och jag vill fly igen. egentligen ville jag det för länge sen, jag ville aldrig ens stanna här. den som fick mig att stå kvar var erik. och erik finns inte längre. han är en av anledningarna till att jag vill härifrån. jag har för många plågsamma minnen här. den här gången är problemet att jag inte vet var jag ska ta vägen. jag har inget som drar mig åt något håll.
rotlös.
men det var liksom aldrig upp till mig
jag vet att jag klagar på att ingen bryr sig och att det är så synd om mig. när någon väl försöker bry sig så stöter jag bort dom. jag fattar inte själv vad fan jag håller på med. antar att jag är så van att vara ensam med mina känslor att det är svårt att släppa in någon annan att dela de med.
om jag inte släpper in någon så kan ingen heller lämna mig.
jag gråter aldrig inför någon. idag bröt jag ihop på jobbet, inför alla.
Jag är glad för att jag fick ha dig men jag hatar dig för att jag inte har dig.
Jag letade en sak i garderoben, hittade en gammal ask som inte öppnats på ett år. I det låg ett kärleksbrev. Jag vet att det antagligen låter skittöntigt, det är det inte. Jag och Vincent gillade tävlingar, vi slog vad om allt möjligt och den som förlorade var alltid tvungen att göra något. En gång var den som förlorade tvungen att skriva ett brev till den andre. Han förlorade.
"Hej Sofie! Jag har aldrig mött en människa som dig tidigare, du är fantastisk. Du får mig att känna mig älskad och speciell trots att man fuckat upp det mesta. Du är heeelt underbar och jag hoppas att du förstår det. Jag blir nästan tårögd när jag skriver det här, men bara nästan (jag vill inte framstå som en mes). Jag har aldrig känt såhär förut. Du känns i bröstkorgen, innanför revbenen. Tänk mindre på andra, glöm inte bort dig själv. Du måste bry dig om dig själv. Du förtjänar ett bra liv. Puss och kram! Peace and love, Vincent."
Det här var som ett slag i ansiktet. Alla jävla minnen, all jävla saknad som bara kom tillbaka som en jävla käftsmäll. Jag skriver det här med både glädje och sorg. Han gav mig så många fina minnen. Jag hatar att de är just det, att han är just det. Ett minne. Jag minns när jag sa "aldrig ska jag glömma, vilken tur jag har som har dig", han grät. Jag minns alla gånger vi skrattat åt saker antagligen bara vi skulle skrattat åt. Jag minns vad han sa då vi kramades för sista gången, artonde augusti förra året. Jag minns vad han sa första gången vi sågs. Jag minns hur han luktade, hur hans skratt lät, hur han sa mitt namn. Jag kommer ihåg då vi satt på vår udde, där vi brukade sitta. Drack öl, rökte röda L&M och lyssnade på låtar jag lyssnar på än idag dom dagar jag vill plåga mig själv. Jag minns hur djupa hemligheter han berättade om sig själv, sånt han aldrig berättat för någon, hur han grät.
Det finns två sorters människor, de som jagar njutningen och de som flyr från smärtan.
Dricker skumpa. För att det är den enda alkohol jag har hemma. Flaskor som stått och samlat damm. Inte för att jag har något att fira, verkligen inte. Snarare tvärtom. Fick jobbiga nyheter på jobbet när jag hade halva arbetsdagen kvar. Den senaste tiden har jag gått i kras. Försökte hålla ihop alla delar, höll stenhårt. Bröt ihop på vägen hem, gick gråtandes och människor stirrade. Kom hem, bröt ihop ännu mer i en hög på golvet i hallen.
Min syster sitter på avgiftning. Idag försökte hon ta livet av sig.
Innan hon kom in där var rädslan att han skulle döda henne. Nu är rädslan att hon ska döda sig själv.
vad händer med mänskligheten?
du vet ingenting om mig och jag vet ingenting om dig
trött på allt
forget the ones that forgot you
att allt är kaos, att allt inte är okej, varför skrämmer det bort människor? två kompisar har skrivit till mig och frågat om vi kunde hänga ikväll. jag svarade "visst men min helg har varit kaos och jag är inte helt ok.", ingen av dom har svarat. jag vill hellre var ärlig än att chocka dom med mitt tillstånd. ursäkta mig men om man verligen bryr sig om någon, är det inte då man borde bry sig?
om vi hörde ihop som inga andra, vi kanske till och med var gjorda för varandra.
jag hörde glassbilen idag. minnen jag förtränkt börjar att komma tillbaka. så många gånger som vi jagat den. stått där alldelses för länge med beslutsångest över vad vi skulle köpa. det slutade alltid med att vi köpte nästan allt. det här kanske låter som ett gulligt barndomsminne. det är det inte. det här var jag och vincent förra sommaren, det var ett år sedan. så jävla många minnen som börjar komma ikapp som jag inte mindes tidigare.
at the end, rock 'n roll will save us all.
förresten så är jag full, ikväll igen. har varit full hela helgen. nästintill varje gång jag skriver här så är jag full. när jag inte dricker kan jag inte prata, inte skriva, jag kan inte göra nånting. jag är handlingsförlamad. jag är nog full oftare än vad jag är nykter. de enda gångerna jag inte dricker är när jag är på jobbet. vilket leder till att jag håller mig mest för mig själv, drar mig undan. det funkar ju inte riktigt när man bossar över ett rätt stort gäng. jag har aldrig varit så när jag varit nykter tidigare. vet inte vad som hänt/händer med mig. jag vet inte vem jag var förrut, inte vem jag är nu och inte vem jag är påväg att bli. jag vill bara skrika rakt ut att jag inte vet.
vi kan bråka enda tills våra barn blivit vuxna och vi har blivit sånna som hatat och fruktat. tänk om vi inte längre tål varann och varje hemlighet har blivit ammunition för att kunna slå varann. alla mätarna på instrumenten står på noll, och att vi ägt varandras hjärtan inte spelar någon roll.
ikväll är en sådan kväll med alldeles för många tankar som trasslar ihop sig i huvudet. kanske är det så som erik en gång sa. att det är trasslet jag måste undvika, inte tankarna. jag kämpar emot dom så mycket att dom vägrar försvinna. att det vore bättre om jag accepterade att de fanns där och att det då skulle kännas lättare. ni vet ungefär som när man säger "tänk inte på en blå elefant", då tänker man ju på en blå elefant. och att allt vore så mycket lättare om jag bara bröt ihop ordentligt när jag känner att kaoset kommer istället för att trycka bort känslorna så länge som möjligt tills det inte går längre och sammanbrottet blir då mycket värre, ungefär som snöbollseffekten.
han var klok erik.
ibland är en lögn det finaste man har
min syster sitter inne på avgiftning. det känns skönt, jag vet att hon är säker där. iallafall ett tag. antagligen vill hon inte bli drogfri den här gången heller. vem vet, hon kanske vill. vad vet jag? avgiftning efter avgiftning. det har blivit som en ond cirkel, ett hamsterhjul. hur mycket hon än springer, hur mycket hon än kämpar så kommer hon ingenstans. varken framåt eller bakåt. hon bara står och trampar. trampar vatten, jag vet inte hur länge till hon orkar. hon blev nästan ihjälslagen igår. det här var inte första gången. är det detta som kallas kärlek? dom har varit tillsammans i tio år. det har varit ett destruktivt förhållande från start. jag har alldeles för många att oroa mig för, oroar mig för att deras andetag kan vara det sista. många har redan gått, försvunnit från denna värld. vad gör man när det finns så många man vill rädda men som inte vill bli räddade?
