Jag är glad för att jag fick ha dig men jag hatar dig för att jag inte har dig.
Jag letade en sak i garderoben, hittade en gammal ask som inte öppnats på ett år. I det låg ett kärleksbrev. Jag vet att det antagligen låter skittöntigt, det är det inte. Jag och Vincent gillade tävlingar, vi slog vad om allt möjligt och den som förlorade var alltid tvungen att göra något. En gång var den som förlorade tvungen att skriva ett brev till den andre. Han förlorade.
"Hej Sofie! Jag har aldrig mött en människa som dig tidigare, du är fantastisk. Du får mig att känna mig älskad och speciell trots att man fuckat upp det mesta. Du är heeelt underbar och jag hoppas att du förstår det. Jag blir nästan tårögd när jag skriver det här, men bara nästan (jag vill inte framstå som en mes). Jag har aldrig känt såhär förut. Du känns i bröstkorgen, innanför revbenen. Tänk mindre på andra, glöm inte bort dig själv. Du måste bry dig om dig själv. Du förtjänar ett bra liv. Puss och kram! Peace and love, Vincent."
Det här var som ett slag i ansiktet. Alla jävla minnen, all jävla saknad som bara kom tillbaka som en jävla käftsmäll. Jag skriver det här med både glädje och sorg. Han gav mig så många fina minnen. Jag hatar att de är just det, att han är just det. Ett minne. Jag minns när jag sa "aldrig ska jag glömma, vilken tur jag har som har dig", han grät. Jag minns alla gånger vi skrattat åt saker antagligen bara vi skulle skrattat åt. Jag minns vad han sa då vi kramades för sista gången, artonde augusti förra året. Jag minns vad han sa första gången vi sågs. Jag minns hur han luktade, hur hans skratt lät, hur han sa mitt namn. Jag kommer ihåg då vi satt på vår udde, där vi brukade sitta. Drack öl, rökte röda L&M och lyssnade på låtar jag lyssnar på än idag dom dagar jag vill plåga mig själv. Jag minns hur djupa hemligheter han berättade om sig själv, sånt han aldrig berättat för någon, hur han grät.
Kommentarer
Trackback