hold on and be real

Har gått upp ytterligare i vikt.. Jag står mellan två val just nu. Jag är lite sugen på att testa lchf. Många jag känner har gått ner i vikt genom att äta efter det. Dock skulle det bli en otrolig utmaning att planerat trycka i mig så mycket fett. Det kommer att bli så jävla svårt. 

Det händer för lite. Vill fasta och svält mig själv för att det ska gå snabbare. 

Jag har glömt att fotografera nästintill allt idag. Jag har liksom kommit på det efter att jag ätit. Jag får försöka att komma ihåg det imorgon men kommer ändå att skriva ut vad jag ätit idag. 

Jag tänker börja lägga upp min vikt och diagram här varje morgon. Mest för att det triggar mig ännu mer att inte äta som en gris så att jag går upp i vikt och går skämmas inför er.

Jag tror att det verkligen kommer att hjälpa mig att gå ner i vikt genom att fotografera och skriva ut allt jag äter här. Det känns som att jag inte riktigt kan äta som en gris när jag vet att ni kommer att se det. 
Lunch: inget

Utmaningen den här veckan kommer att bli svår med definitivt ge resultat. Jag måste fota allt jag äter under dagen och sammanställa i ett inlägg varje kväll. Jag får helt enkelt inte äta det om jag inte fotograferat det. Då jag äter på jobbet kommer det verkligen bli en utmaning. 

Jag önskar att mina ben kunde se ut lite mer såhär när jag står vanligt. Det gör de inte. Såhär ser de ut när jag ligger ner och håller upp dom. Jag vet att det inte hjälper att önska, det hjälper inte att hoppas på viktnedgång. Det är något man faktiskt måste göra. 

Ni vet då allt bara känns för mycket, känns för jobbigt och en tar till allt för att slippa känna. Den enda jag kan prata med är han, men ändå kan jag inte prata med honom. Han sa att han skulle finnas, att jag kunde ringa. Men magkänslan säger att jag inte kan. Han sa att vi kunde vara vänner men ändå tar han avstånd. Är det då konstigt att jag inte vill prata med honom? Jag vet ingenting. Jag vill ringa honom. Skrika att jag hatar honom, att jag älskar honom, att jag vill ha honom, att jag behöver honom. Men det är som att en mental spärr stoppar mig. 

Att behöva se honom varje dag, prata med honom varje dag utan att allt är på samma sätt som förut känns för svårt. Det finns liksom inget vi längre. Jag tycker alltid att sånt känns lättare när man tar avstånd för att känslorna svalnar då. Men de inte verkar göra det när han varje dag finns i min närhet. Försöker att glömma verkligheten och att han var min men att jag förlorade honom med hjälp av alkohol och tillfällig närhet. 

Vattenutmaningen har gått sådär.. Jag skulle dricka åtta glas vatten om dagen men har druckit mellan två och fem. Mest pga att jag glömde bort det. Kom på det sent på kvällen och ville ju inte hinka i mig vatten då. Gillar inte ens vatten..

Imorgon ska jag skärpa mig, jag vet att vatten är viktigt. Idag har jag druckit två glas innan jag började dricka vodka och läsk. Har iallafall fått i mig 6 glas av det. Åtta glas men för få med vatten. 

De senaste dagarna har jag fått "äckelkänslor" när jag äter. Äter några tuggor men pallar sen inte mer. Ni vet då man blir så äcklad att man nästan kräks. Det känns som att jag är på väg in i en svältperiod (de flesta av er vet vad jag pratar om, säg till om jag ska utveckla). Jag kan knappt äta, kaffe och alkohol går bra dock, förvånande. 

Veckans utmaning går sådär. Tanken var att jag skulle dricka åtta glas om dagen. Drack 3 innan jag bytte ut vattnet mot detta: 

Jag dricker på tok för lite vatten och den kommande veckan tänkte jag faktiskt utmana mig själv att dricka 8 glas vatten per dag. Jag skulle tro att jag dricker ca 1-2 nu. 

Det var länge sedan jag skrev nu. Länge sedan jag berättade om ångest som kan liknas med sprickor i betong och skoskav. Länge sedan jag berättade om alla dina ord som fortfarande sitter fastspikade kvar varje vrå av mig. En evighet sedan jag sa till dig att jag aldrig skulle glömma. Att jag aldrig skulle glömma vilken tur jag hade, som hade dig. Och jag glömde aldrig.