ibland känns det som att världen glömmer bort mig
jag bor ensam igen. första kvällen i lägenheten ensam och jag går ner mig totalt. dricker vin, kedjeröker och gråter. det är trots allt skönt att ha egen lägenhet igen men känslan av ensamhet gnager i mig. vad är det för fel när man inte kan stå ut med sig själv som sällskap? hur ska då någon annan kunna stå ut med mig?
jag vet inte ens om nån läser här längre.
det är och har alltid varit en ätstörningsblogg till störst del. jag har skrivit om mina kamper, att slitas mellan att kämpa för att gå ner i vikt och att vara frisk. jag har velat uppnå saker som inte kan uppnås tillsammans. men ätstörningarna är inte en så stor del av mitt liv längre. jag mår okej. jag räknar inga kalorier, väger mig inte varje dag, äter när jag är hungrig, förbjuder mig inte att äta vissa saker eller vid vissa tillfällen. det jag menar är att det här är anledningen till att jag knappt skriver här längre. kanske borde jag hitta något mer att skriva om, försöka byta riktning lite.
jag tömde nog livet på innehåll alldeles för snabbt.
jag skriver inte, för jag har inget att skriva längre. det är som att orden liksom tagit slut. det känns lite som att jag håller på att ta slut. jag mår inte dåligt egentligen, jag mår inte alls. varken bra eller dåligt. det är som att jag bara existerar utan att leva. som att jag lever trots att jag redan förbrukat allt mitt liv.
19:38
att börja äta mer var svårare än jag trott. tänker inte så mycket på vad jag äter men jag har aldrig någon aptit längre. så när jag väl äter blir det bara vad som helst, vad som finns tillgängligt. jag hatar att äta när det känns som att man ska spy och måste tvinga i sig trots att man inte vill. de senaste två veckorna har jag fått tre kommentarer om att jag blivit smal. jag vill ju inte vara tjocksmal längre. jag vill vara vältränad.. men när jag inte äter så blir ju träningen lidande med...