people always leave.
jag klarar ingenting längre. jag kan inte gå ner i vikt, jag kan inte fasta, jag kan inte låta bli att hetsa, jag kan inte ta mig i kragen att träna, jag kan inte knyta nya kontakter, jag kan inte hålla kvar mina vänner, jag kan inte vara lycklig och jag kan inte hindra alla från att lämna mig.
men jag håller honom stenhårt fast.
jag är rädd. rädd för min vikt, det går bara uppåt nu. jag måste ner igen men vet inte hur jag ska ta mig dit den här gången. rädd för att förlora den sista människan jag har kvar i mitt liv. rädd för att jag snart måste vara ärlig mot honom. jag kan inte lita på honom alls. så fort han inte är med mig tror jag att han ligger med någon annan, jag smygläser sms, vet att han sviker lite men vågar inte säga något. jag skäms över mig själv. jag har aldrig varit såhär förut. den här svartsjukan äter mig. jag kväver honom.
tomhet.
jag känner att det kanske är dags att skriva något nu, men det finns liksom inget att skriva. jag är tom. jag har gått upp i vikt, äter vanlig mat regelbundet. trots att det får mig att gråta mig till sömns så orkar jag inte göra något åt det, om ni förstår vad jag menar? vet inte vad jag ska göra längre.