hold on and be real

Jag har ätit frukost idag, äter aldrig frukost men var så hungrig när jag vaknade. Att börja dagen med ångest av att äta är inget jag föredrar men hade inte ätit något (förutom lite choklad i söndags) sedan i lördags. 

Det känns så värt att räkna med alkohol i mitt kaloriintag. Jag äter knappt något och dricker mindre. En mindre alkoholkonsumtion och viktnedgång är välkommet. 

Det mesta av det jag lagt på mig under helgen fanns inte kvar på vågen idag. Antar att det mesta var vatten och det som är kvar nu är det jag får leva med i någon dag till efter mitt svullande. Har precis fått mens också så kanske tappar ytterligare lite vätska. 

Det var två år sedan, hösten för två år sedan som vi träffades för sista gången.  Han sa att han träffat någon. Mellan raderna så sa han att han träffat någon som han inte behövde rädda, någon som inte blev en börda och en tyngd att bära på sina axlar. 

Förlåt att jag bombarderar bloggen med "hejjagmårsådåligtinlägg". Sanningen är att jag inte har någon annan att prata med om sånt här och när jag skriver här känns det lite som att jag ändå får ventilera det. 

Jag lyssnar inte längre på den musik jag älskar. Lars, Melissa, Bon Iver, Birdy, Lana Del Rey, Håkan, Veronica, Mumford & Sons. Underbara låtar i gamla spellistor som inte spelas längre. Låtar som får alldeles för många minnen att komma tillbaka. Och jag hatar de, minnena. För att de är just minnen. 

För några dagar sedan hände något. Något som fick mig känslomässigt förlamad. Jag har inte kunnat berätta om det, jag har försökt att intala mig själv att allt var en dröm trots att jag vet att han var lika verklig som han var för fyra år sedan. 

Jag började äntligen gå ner i vikt. Drack öl i fredags, åt massvis av bakismat igår. Ställde mig nyss på vågen Och har gått upp 2,1 kilo sedan i fredags. Vill dö idag. Vad trodde jag? Att jag kunde hälla i mig alkohol och trycka i mig massa mat utan att få några konsekvenser? 

Jag fick en väldigt klok kommentar här i bloggen för några dagar sedan om att det kanske är så att jag inte går ner i vikt eftersom jag dricker så mycket alkohol och att man någonstans förnekar för sig själv att alkohol är kalorier och att man faktiskt kan gå upp i vikt av det också, alkohol är inte vatten. Även om jag såklart vetat detta tidigare så är det just så det varit för mig. Jag har förnekat att det innehåller kalorier. Efter detta började jag räkna med all alkohol jag drack i mitt intag och jag försöker att inte hamna över 1000 kalorier. Äntligen börjar det hända saker på vågen igen.

Jag vill kunna skriva igen. Få ner saker som känns på ett papper. Det har liksom tagit stopp och hur mycket jag än försöker så skrivs inga ord ner. Att skriva har alltid varit mitt sätt att ventilera, bearbeta och tömma huvudet på. Nu när det inte går är allt kaos. Jag är kaos.