jag vill inte dö men jag vet inte hur man stannar kvar
grät på jobbet idag. grät på vägen hem. bröt ihop i hallen. grät för att det helt enkelt har blivit för mycket, för att jag inte orkar längre. för mycket press på jobbet, för hög vikt, för mycket ensamhet, för mycket tankar som aldrig får ventileras, för mycket självdestruktivitet, för få lyckliga stunder, för mycket tårar, för många tårar som blir till is i hjärtat då det aldrig får släppas ut, för många människor som försvunnit, en nära som försökt tagit livet av sig för många gånger, för mycket cancer, ännu en människa som är på väg bort, för stor längtan till att fly igen, för få orter kvar att fly till. jag orkar inte. jag vill skrika att jag ger upp nu, vinka alla hejdå, kasta in handduken.
lyssnar på iron & wine och bon iver. låtarna vi lyssnade på. håller stenhårt fast vid allt som påminner om honom. jag vet att jag plågar mig själv. men jag vet inte allt. jag vet inte varför jag inte kan glömma. jag vet inte varför han fastnade så jävla hårt, varför just han bet sig fast. jag vet inte heller varför han försvann. teorier. självklart finns det teorier. egentligen kanske jag vet, men jag ser på de som egna slutsatser då han aldrig sa det rakt ut. och kanske behöver jag veta för att kunna gå vidare. jag försökte att ringa några gånger, skickade några sms för att förklara, för att få svar. inkorgen ekade tomt. jag vill inte vara någons börda. jag gav upp. det är över ett halvår sedan jag skrev sist och jag tänker, att jag kanske kan skriva igen. kanske får jag svar den här gången. kanske inte. men inga ord räckte till förut, varför skulle de räcka till nu?
vad är det för fel i att älska det man har?
eller det man hade?vad jag gör när jag inte kan sova? stalkar eriks facebook (vi är inte vänner). han har bytt profilbild efter ett och ett halvt år. det är så han ser ut nu. ett tätare och något större skägg, inget leende. något saknas i ögonen, något som fanns där förut men som inte längre finns kvar. och jag bröt ihop. fick is i hjärtat. kämpar emot tårarna. läser alla sparade utkast i smskonversationen jag aldrig skickat, med ord jag velat sagt. fortfarande vill säga. jag vill att han ska förstå hur mycket jag saknar honom och hur ont det gör. det gör verkligen obeskrivligt jävla ont. men det gör ännu ondare när orden inte kan räcka till för att laga eller ta tillbaka. varför kan jag inte gå vidare och glömma? det har snart gått ett år nu..
likgiltighet
jag har liksom inga ord att skriva numera. inga att tänka heller. tomhet.
bryter rutiner.
dricker light-julmust och äter inte så lightiga kakor till frukost. varför? jag vet faktiskt inte själv. har gått från att hetsäta flera gånger om dagen till att äta två gånger om dagen. samtidigt som jag försöker få ordning på allt annat kaos runt omkring mig och dessutom sluta röka. det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet.
jag hinner inte ta mig upp mellan varje slag
det är tre år sedan Mattias lämnade. han finns inte kvar i detta liv, inte här med oss längre. idag saknar jag honom mer än någonsin, mer än vanligt. jag vill tillbaka, till tiden då han fortfarande fanns. hans skratt ekar inte längre i min lägenhet, hans lukt finns inte kvar i min kudde. minnen som tynar bort. det gör ont när mitt minne inte längre orkar bära honom som förr. vila i frid.det har varit alldeles för många årsdagar på för kort tid. för mycket annat skit. för mycket av allt. känner hur mycket närmare sammanbrott jag är för varje dag.