hold on and be real

grät på jobbet idag. grät på vägen hem. bröt ihop i hallen. grät för att det helt enkelt har blivit för mycket, för att jag inte orkar längre. för mycket press på jobbet, för hög vikt, för mycket ensamhet, för mycket tankar som aldrig får ventileras, för mycket självdestruktivitet, för få lyckliga stunder, för mycket tårar, för många tårar som blir till is i hjärtat då det aldrig får släppas ut, för många människor som försvunnit, en nära som försökt tagit livet av sig för många gånger, för mycket cancer, ännu en människa som är på väg bort, för stor längtan till att fly igen, för få orter kvar att fly till. jag orkar inte. jag vill skrika att jag ger upp nu, vinka alla hejdå, kasta in handduken. 

 

 

lyssnar på iron & wine och bon iver. låtarna vi lyssnade på. håller stenhårt fast vid allt som påminner om honom. jag vet att jag plågar mig själv. men jag vet inte allt. jag vet inte varför jag inte kan glömma. jag vet inte varför han fastnade så jävla hårt, varför just han bet sig fast. jag vet inte heller varför han försvann. teorier. självklart finns det teorier. egentligen kanske jag vet, men jag ser på de som egna slutsatser då han aldrig sa det rakt ut. och kanske behöver jag veta för att kunna gå vidare. jag försökte att ringa några gånger, skickade några sms för att förklara, för att få svar. inkorgen ekade tomt. jag vill inte vara någons börda. jag gav upp. det är över ett halvår sedan jag skrev sist och jag tänker, att jag kanske kan skriva igen. kanske får jag svar den här gången. kanske inte. men inga ord räckte till förut, varför skulle de räcka till nu?