ibland är en lögn det finaste man har
min syster sitter inne på avgiftning. det känns skönt, jag vet att hon är säker där. iallafall ett tag. antagligen vill hon inte bli drogfri den här gången heller. vem vet, hon kanske vill. vad vet jag? avgiftning efter avgiftning. det har blivit som en ond cirkel, ett hamsterhjul. hur mycket hon än springer, hur mycket hon än kämpar så kommer hon ingenstans. varken framåt eller bakåt. hon bara står och trampar. trampar vatten, jag vet inte hur länge till hon orkar. hon blev nästan ihjälslagen igår. det här var inte första gången. är det detta som kallas kärlek? dom har varit tillsammans i tio år. det har varit ett destruktivt förhållande från start. jag har alldeles för många att oroa mig för, oroar mig för att deras andetag kan vara det sista. många har redan gått, försvunnit från denna värld. vad gör man när det finns så många man vill rädda men som inte vill bli räddade?
Kommentarer
Trackback