Vaknar av ångestattacker men jag kan tycka att ångest är vackert för den har lärt mig att se något större
Kanske är det som Johan säger att det är så jävla lätt att tycka synd om sig själv. Svårt att acceptera och läskigt att förändras. Det är skönt att känna lugn och det är stort att bryta mönster och det är starkt att börja laga det man en gång tagit sönder.
Jag vill vara stark samtidigt som jag är livrädd och inte orkar. Jag är inte rädd för att ge upp men jag är rädd för att börja kampen om att ta mig någonstans. Jag vill inte tillbaka, för jag har aldrig varit på något bra ställe i livet. Ni vet då man helt enkelt inte vet, som att man går och irrar runt och inte vet var man ska eller är på väg..
Kommentarer
Trackback