hold on and be real

R,  

När jag sade att jag aldrig skulle svika dig så menade jag det. Jag förstår att du blev osäker när alla dina andra vänner vände dig ryggen men jag skulle aldrig göra så. Jag vet att även bra människor gör dåliga saker ibland och tar dåliga beslut när man känner att man förlorat allt och inte kan sjunka längre. Jag behöver ett livstecken, veta att du är okej. 

Jag har försökt på de sätt jag kan att kontakta dig. Men det skulle vara en fara både för dig och mig om jag skulle försöka nå dig flera gånger. Bollen ligger hos dig nu, du vet var jag finns. Håller du dig borta för att inte utsätta mig för fara? Tror du att även jag svek? Jag vet inte och jag har så många frågor. Lever du? Tänker du på mig ibland? Hur har du det? Är du okej? Jag vet inte och det gör mig galen. 

17 månader har gått och jag vet ingenting. Jag har insett att låtarna vi lyssnade på inte ska lyssnas på ensam, du borde ligga här brevid mig nu. Men jag kan inte sluta tänka på allt som vi var, alla sena nätter och hur vi fanns där för varandra i motgång och framgång. Vi bråkade ibland men hittade alltid tillbaka. Minns du sista natten vi sov tillsammans när du skrev till mig i panik för att du behövde mig och hur vi pratade tills allt kändes lite lättare? 

Jag har så mycket att tacka dig för, för alla gånger som du funnits där. Och jag vill säga förlåt för att jag borde funnits mer för dig än vad jag gjorde. Fångat upp dig när du föll. Jag vet inte om du kan förlåta mig och jag vet inte om jag kan förlåta mig själv. 

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till där allt gick fel, där du tappade fotfästet och till där jag borde ha gjort något mer för att rädda dig. 

Förlåt mig.