Trots att du som liten lärde dig att simma så sjunker du nu som en sten
Jag minns så väl när vi satt i hans soffa. Hans sköra pianofingrar spelade gitarr och han sjöng collide. Min blick fastnade i hans armveck och de märken som kanylerna lämnat efter sig. Hans blick som för många andra kanske såg tom ut men som för ett vant öga faktiskt innehöll en gnutta hopp om att allt skulle bli bra. De ögonen såg in i mina och vi sade så mycket trots att vi inte sade något alls.
Jag ville rädda honom och försökte allt vad jag kunde. Men man kan inte hålla någon ovanför ytan som inte vill vara där.
Det var länge sedan vi pratade om saker som var helt oviktiga men livsviktiga. Jag tänker på honom ofta och det var länge sedan vi sågs nu. Jag tänker på hur han har det, tog han sig upp?
Even the best fall down sometimes.
Kommentarer
Trackback