Jag är fortfarande självdestruktiv men jag spelar och ler. För när man en gång visat sig svag finns det för många ögon som ser.
Det finns någon som får mig att känna igen, verkligen känna på riktigt. Det började med vänskap, fortsatte med sex och sen utvecklades det ytterligare. Idag vet jag inte vad det är. Men det är något. Något som känns. Jag vet att jag inte behöver dölja något för honom. Vi kan dela fula sanningar likaväl som vi kan dela allt det vackra i livet. Men trots allt så gör jag det, döljer saker. Jag hetsäter, kräks, dricker alkohol och gråter i ensamhet.
Jag vet inte vad vi är eller var vi är på väg, och på samma sätt som allt vad känslor heter skrämmer mig så skrämmer dom honom också.
Hur ska två människor som är livrädda för att börja känna något kunna släppa in varandra?
Kommentarer
Trackback