Det viktiga är inte var vi varit, det viktiga är var vi är på väg
Jag vet egentligen inte varför jag skriver. Vet inte vad jag vill skriva eller förväntas säga.
Jag blir hyllad till högre höjder varje dag för att jag är en så stark person. Jag vill skratta de rakt upp i ansiktet. De vet inte hur svag jag varit och fortfarande är. Det finns så många saker de inte vet eller ens anar.
Jag ska begrava en vän i helgen och mitt hjärta går sönder för att han togs för tidigt. Jag har nog fortfarande inte fattat vad som hänt trots att det gått mer än en vecka nu. Jag vill gråta och skrika men det liksom fastnar i halsen. Kanske är det så som Erik sa, tårar som inte gråts fryser till is i hjärtat. Fan vad jag fryser nu.
Kommentarer
Trackback