jag vill vara hjälten eller boven, jag vill vara nått som känns.
hur kommer det sig att varje gång någon självmant närmar sig mig, försöker att tränga igenom så stöter jag bort dem? jag får mig själv att framstå som en douchebag. jag är en douchbag rättare sagt. när någon istället stöter bort mig, då vill jag ha dem nära. det faschinerar mig att jag vill ha det jag inte kan få, men det jag kan få tillägnar jag varken blickar eller tankar.
jag saknar erik, han var den enda människa som jag verkligen kunde prata med allt om, han var den som fanns där klockan tre på natten när jag skakade av ångest. jag hatar att förlora människor.
Kommentarer
Trackback