jag kommer att bli okej så småningom.
i natt raderade jag allt med honom. alla konversationer, bilder, låtar och filmer som påminner om honom, texter jag skrivit om honom. allt försvann och för stunden känner jag mig något fri, lite som att jag kan klara det här. som att jag kan stå på egna ben och leva utan honom. jag blir överväldigande av tanken att jag faktiskt kan gå vidare och att jag är fullt kababel att fortsätta framåt utan honom vid min sida eller i mina tankar. den förnuftiga sidan av mig vet att sånt här kommer man faktiskt över till slut. kärlek och jobbiga minnen är sånt som kommer att kännas lättare med tiden. det är dags för mig att stänga dörren till allt det där nu och låta alla minnen stanna där.
Kommentarer
Trackback