jag har alltid gjort så, stött bort människor som försökt varit nära. men ändå så klandrar jag dom när dom går
jag vet att jag tänkt att jag inte ska skriva om honom, inte tillåta mig själv att påminnas om honom. men idag är han ett av alla mina hjärnspöken. kanske är han alltid där men idag kom han upp till ytan. han sprider sig som ett virus. varje tanke får honom att drabba en ny del av min kropp. idag är han i mitt blod, cirkulerar runt och känns som taggtråd i mina vener, artärer och kapillärer för att sedan pressa sig igenom mitt hjärta och trasa sönder det med sina sylvassa taggar. jag vill amputera varje kroppsdel.
"vad är du rädd för?"
"för att förlora dig"
"du kommer aldrig att förlora mig"
jag hatar honom
Kommentarer
Trackback