hold on and be real

jag har träffat någon som får mig att sakna dig lite mindre. han får mig att le igen. han påminner lite om dig. jag vet att jag måste ta den här chansen och försöka gå vidare men det är svårt att vakna upp brevid någon som inte är du.

det var så länge sedan, jag är inte van vid att känna såhär. och jag är rädd. rädd för att bli lämnad igen. rädd för att släppa in någon i mitt liv. rädd för att älska, rädd för att låta någon älska mig. för jag har blivit en sådan som sviker och lämnar. rädslan har gjort mig till en sådan som sårar. jag vill inte vara så, men jag är livrädd.



bildkälla

det förundrar mig att jag alltid blir lämnad ensam när jag är som svagast och verkligen behöver någon. jag har en person som jag kan berätta det mesta för, och hon vill att jag berättar när jag mår dåligt så att hon ska kunna finnas här. men det är som att min ångest och min psykosliknande verklighetsuppfattning skrämmer henne.

365 dagar fyllda av saknad, tomhet. 365 dagar som varit ekande ihåliga. 365 dagar då jag konstant längtat efter dig.

jag kan inte riktigt förstå att det har gått ett år nu. ett år sedan jag såg dig gå ut genom dörren för sista gången, med avsikt att försvinna ur mitt liv för alltid. aldrig låta mig höra din röst igen. jag önskar att du kunde förvarnat mig så att jag hunnit tagit farväl. luktat på ditt hår, kramat din hand en sista gång, dragit mina fingrar längs din rygg, kysst där din axel blir till hals, kanske sagt att jag älskar dig en allra sista gång.


men jag är glad att vi var vi.



bildkälla

efter fem dagar utan ickeexisterande ensamhet så väger jag nu 56.7. jag har alltså gått upp två kilo och jag hatar mig själv mer än vanligt. jag var ju så nära.













en lögn blir lätt en sanning när den kommer innifrån.