hold on and be real

Det var förra hösten. Det är ett år sedan Erik räddade mig för andra gången. Jag har så mycket att tacka honom för men jag har så jävla svårt att uppskatta allt han gjorde för mig efter att han försvann. Känslorna blandas med hat, hat för att han inte längre finns kvar här, för att han försvann. Det som gör mest ont är att jag inte anade något alls. Jag kunde inte se det komma. Jag trodde aldrig heller att han var sån. En sån som stormar in i någons liv utan avsikt för att stanna kvar. Jag trodde att han kommit för att stanna. Kanske behövde han bara någon att rädda. Kanske blev mina bördor för mycket för honom att bära. Kanske behövde han något annat, något som inte blev lika tungt att bära på sina axlar. Jag vet inte.Jag vet verkligen inte, och det förstör mig. 

 

Numera finns det någon som vill bli räddad av mig och kanske är det just det som gör det så svårt för mig att finnas för någon. För jag vet hur beroende man blir och hur jävla ont det gör när man väl står där ensam. Jag vill inte vara orsaken till någons välmående för det skulle innebära att jag bli hans lyckopiller och vad händer när han inte längre kan få sin dagliga dos av mig? Jo då slutar han upp precis som mig. Trasig och med ständig abstinens som aldrig verkar gå över.