Jag får inte ens sova ifred.
Jag drömde om vincent hela jävla natten. kan han bara hålla sig borta från mitt huvud?
Det här var det sista jag behövde nu
Jag satt på en buss. var medveten om att jag skulle åka igenom Eriks stad på vägen dit jag skulle. Det kändes jobbigt och jag tänkte på honom. När vi stannar mitt i staden kliver han på med sin flickvän. jag skyndade mig att rota fram solbrillorna ur väskan, tog på mig dom, lutade mig med ansiktet mot fönstret, låtsades sova och hoppades att han inte skulle känna igen mig när de gick förbi. jag hörde hans röst resten av bussresan och jag bröt ihop. försökte verkligen att hålla tårarna men trots det så rann de som aldrig förr.
Det sägs att den enda vägen ut är den igenom. Men om man fastnat mitt i?
Har lyckats sovit någon timme. vaknade precis. gråter och bryter ihop fortfarande. har massa viktiga möten på jobbet idag som jag inte vet hur jag ska klara av. vet inte ens hur jag ska klara av att gå dit.
simma eller sjunk.
jag har glömt bort hur man simmar och jag har tappat bort min flytväst. 
Jag skriker men ingen hör.
Jag har skrikit tills rösten brast. Jag skrek att allt är kaos och att jag inte orkar det här. Men ingen hör för jag skriker bara innanför stängda dörrar. Jag har liksom gett upp nu. Jag vill dö, jag vill faktiskt dö. Jag vill inte ta mitt liv, men jag vill inte vara kvar. Jag vill bli mördad, vara med i en olycka eller bli dödligt sjuk. Att ta mitt liv skulle göra för ont för de som stannar kvar, för att de inte sett. Jag har försökt att vara för stark för länge nu, längre än jag klarade av. Jag ville bara bli räddad, men ingen kom. Jag klandrar de inte. För de visste inget.
söndagsångest
Jag hatar söndagar. ångesten är värre än vanligt och jag klarar inte av att vara ensam. Jag vill inte bryta ihop mer. Det är som att jag ligger nerslagen på golvet, försöker att ta mig upp men det går liksom inte. jag hinner bara stödja mig på händerna, redo att resa mig upp så faller jag igen. jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill skrika rakt ut att jag inte vet och att jag behöver hjälp för jag klarar inte det här själv. Men det finns liksom ingen att fråga om hjälp.
Ny drog
Jun. 21, 2014
såhär ser insidan av mina knäskålar ut när jag vaknar. de skaver mot varandra och lämnar röda märken. fint..
Jag hjärta bananpannkakor
tuff när jag full
Ibland vill man så mycket.
Ibland frågar jag mig själv varför jag inte är en sån tjej som man blir kär i. människor blir kära hit och dit. är det verkligen så mycket fel på mig att ingen kan älska mig? jag vet faktiskt inte. tydligen är jag inte någon man faller för. Jag vill vara någon man får fjärilar i magen av, någon man längtar efter, någon som lämnar avtryck under revben.
Det här är den jag är.
Jag vill svälta mig själv igen. Inte för att bli smal. utan för att den sortens smärta är lättare att hantera. att vara yr, att ha ständig huvudvärk och känna sig svag är lättare än att ha ont i hjärtat.
Jag minns allt.
Jag bryter ihop så fort jag lämnas ensam. Jag visste att den här dagen skulle komma. har alltid tyckt att årsdagar är extra jobbiga. Idag är det ett år sedan vi sågs första gången. Jag minns vad vi sa till varandra den där första gången, första dagen, första kvällen. Jag minns vilka låtar vi lyssnade på, vilken öl du drack, vilka cigaretter du rökte. jag minns vilka kläder du hade, hur du luktade och hur jag kände när jag var med dig. Jag kommer ihåg alla leenden och din kroppsställning när du rökte din första morgonciggarett. jag minns vad du sa till mig när vi sågs sista gången den 18 augusti förra året.
Jag gråter tårar mitt på dagen, för dig. På grund av dig.
Kanske är det så att alla känslor jag försökt trycka ner börjar att komma ikapp nu. och tårarna jag hållt inne går inte att tvinga kvar längre. kanske är det så som E sa, man kan inte springa ifrån sina känslor för länge. De kommer ikapp en till slut.
tovor som hon inte ens bryr sig om att försöka borsta ut längre
jag vet inte vad jag ska skriva. allt blir bara ord i oreda, kaos som jag inte ens själv förstår. precis som många gånger tidigare så är det här en sådan kväll då jag känner mig riktigt jävla ensam. jag dövar ensamheten och ångesten med engångsligg och alkohol. som att det tillfälligt skulle lösa något. egentligen vet jag nog att det i det långa loppet bara gör allt värre. men tillfälliga botemedel, vem vill inte ha det? jag kan inte ens sätta ord på det jag känner. men jag vet att, det gör riktigt jävla ont. det känns inte som att taggtråd dras genom varje artär eller ven. utan genom varje jävla kapillär, genom de minsta tunnaste blodkärlen jag har i kroppen. så ont gör det. varje del av mig gör så obeskrivligt ont. vet ni vad som gör mig riktigt frustrerad och arg? jo, att inte kunna sätta ord på något. ni vet då man vet hur det känns men det finns liksom inga ord som räcker till? förlåt för en massa ordbajs som antagligen inte verkar vettigt för någon annan än mig själv.
och tack dani. tack för att du finns där när jag skakar av ångest och inte vet var jag ska ta vägen. ibland önskar jag att du fanns närmare.
