hold on and be real

jag vet inte vad jag ska skriva. allt blir bara ord i oreda, kaos som jag inte ens själv förstår. precis som många gånger tidigare så är det här en sådan kväll då jag känner mig riktigt jävla ensam. jag dövar ensamheten och ångesten med engångsligg och alkohol. som att det tillfälligt skulle lösa något. egentligen vet jag nog att det i det långa loppet bara gör allt värre. men tillfälliga botemedel, vem vill inte ha det? jag kan inte ens sätta ord på det jag känner. men jag vet att, det gör riktigt jävla ont. det känns inte som att taggtråd dras genom varje artär eller ven. utan genom varje jävla kapillär, genom de minsta tunnaste blodkärlen jag har i kroppen. så ont gör det. varje del av mig gör så obeskrivligt ont. vet ni vad som gör mig riktigt frustrerad och arg? jo, att inte kunna sätta ord på något. ni vet då man vet hur det känns men det finns liksom inga ord som räcker till? förlåt för en massa ordbajs som antagligen inte verkar vettigt för någon annan än mig själv.

 

och tack dani. tack för att du finns där när jag skakar av ångest och inte vet var jag ska ta vägen. ibland önskar jag att du fanns närmare.