hold on and be real

Får fortfarande höra av alla att de är så glada för att jag tar detta så bra. Paniken inombords växer och jag vill bara skrika åt de. Det är inte deras fel att de inte kan se, jag vet det. De har aldrig sett igenom mig som han kunnat göra. Vi skulle fortsätta vara vänner, som man alltid säger men jag trodde verkligen det denna gång. Han är min bästa vän. Men han hör inte av sig och jag vill inte vara för påträngande. 

Jag känner mig så tom samtidigt som jag inte förstår hur tomhet kan göra så ont. Jag ler och låtsas som att allt är bra men så fort ensamheten kommer över mig och ingen ser så går det inte att hålla ihop mig längre. Jag tror att alla är förvånad över att jag tar detta så bra, även han. Men jag tar det inte bra, jag är inte okej. Att spela och le när jag egentligen rasar har liksom blivit min grej, jag har alltid gjort så. 

Det är över nu och det gör så otroligt ont. Som om kärleken för honom som tidigare värmt mig inombords förvandlats till gift som rör vid varje del av mig. Hela min kropp gör så obeskrivligt ont.