Det är inte värt att förlora sig själv
Det är svårt att förklara men efter veckor av totalt mörker så vaknade jag upp idag och kände att det räcker nu. Att jag behöver resa mig och slåss mot allt som slagit ner mig. Saknaden efter honom ska inte få mig att gå under och förlora mig själv i detta. Jag måste sluta döva min ångest med diverse substanser, komma tillbaka till mina bra matvanor, börja sova igen, vårda relationer med familj och vänner. Det räcker nu.
Släpp mig fri från mig själv
Känner att jag är på väg att rasa och jag vet inte vad som väntar. Har varit konstant full de senaste sex veckorna, varit nykter i 3 dagar nu och verkligheten och alla känslor börjar komma ikapp.
Vaknar av ångestattacker men jag kan tycka att ångest är vackert för den har lärt mig att se något större
Kanske är det som Johan säger att det är så jävla lätt att tycka synd om sig själv. Svårt att acceptera och läskigt att förändras. Det är skönt att känna lugn och det är stort att bryta mönster och det är starkt att börja laga det man en gång tagit sönder.
