hold on and be real

jag har oavsiktligt fastat i 68 timmar. 

jag önskar att jag hade modet. att jag vågade släppa taget om precis allt som har med honom att göra. egentligen så vet jag ju att jag skulle må bättre i längden av det, om jag skulle acceptera att han är en del av mitt förflutna. han kommer aldrig att bli mitt nu eller min framtid. jag vet det så väl men ändå kan jag inte låta honom gå. jag håller kvar delar av honom så jävla hårt, brutalt hårt och han vet det inte ens, att han lämnade kvar delar av sig själv här hos mig. ibland vill jag spotta och trampa på dom, på honom. 

 

jag hade nog en helt okej dag idag men varje gång jag avdistanserar mig från honom så dyker han upp igen. ett fyllesms, i förrgår ett nyktert sms, gamla texter om honom, eller som idag, 40 nya foton av honom på facebook. jag vill radera honom ur mitt liv, vill slippa tänka på honom. jag vill radera hans nummer, ta bort han från facebook, slänga varenda text jag skrivit om honom, riva varje fotografi av honom, av oss, jag vill radera alla spellistor på spotify som bara innehåller låtar som påminner mig om honom.

 

Nyligen klagade jag att det var jobbigt att släpa mig till jobbet. Nu är jag sjuk och måste vara hemma resten av veckan och det känns ännu jobbigare. På jobbet har jag inte tid att stanna upp, grubbla, tänka och tycka synd om mig själv. Det har jag däremot när jag är hemma.

jag har fått ett jobb, rutiner och tider att passa. främlingar att kallprata med, arbetsuppgifter att sköta. det här är för mycket för mig. de senaste månaderna har jag varit full oftare än jag varit nykter. jag vet, vet så väl att jag måste ta mig i kragen och ställa mig upp den här gången. jag försöker, det gör jag verkligen. men samtidigt som jag försöker resa mig så är det samtidigt nått som drar mig ner. jag vet att jag måste hitta anledningar till att ta mig upp ur sängen, till att orka ta mig tid att börja leva igen.

 

jag håller stenhårt fast vid allt som har med dig att göra,

hanterar varje minne varsamt, jag låter inget av alla tusen gå sönder, 

 

varenda sak som påminner om dig

låtarna, filmerna, udden där vi brukade sitta, cigaretterna du rökte, foton, ja allt

livrädd för att glömma

 

är skräckslagen för att mitt minne inte längre ska orka bära dig, för att det ska bli överbelastat

jag påminner mig själv hela tiden, tillåter mig inte att glömma

jag ska minnas varje ord du sagt, varje konversation, varje plats vi varit på

jag bryter ner varje minnesbild av dig, vill minnas varje ögonblick

 

ibland slår det mig, när jag minns något om dig

att man kan inte minnas något utan först ha glömt bort det

 

samtidigt som jag så desperat försöker att inte tappa taget

så hatar jag allt jag minns med dig, att jag minns dig